Asså varför skulle det här äns hända, du lyssnade inte på mej, ja sa att ja inte
ville men du sa vi testar, det kommer bara bli i högst ett år . Jag klarade inte av
att vara där hela tiden och bo där, och ja flyttade hem igen, ni sa men vi stannar
bara i ett år för då kan ****** inte jobba här mer, men nu är det inne på tredje
året snart, ja pallar inte med mer, tårarna bara rinner på mina kinder hela tiden,
jag vill inte ha det såhär. Varför skulle det äns bli såhär, du vill snacka med mej
varje dag och så bestämmer vi att ringa, men när ja ser det blir ja gråtfärdig för
ja saknar dig så mkt, men du förstår verkligen inte det. Allt blir bara svårare för
varje dag som går, för ja pallar inte med denna skiten längre, När ja tänker på
att ni kanske kommer hem om ett år och ja ee glad för att ni kommer hem om
ett år, det är så jävla mkt så ja fattar inte äns hur ja klarar det, men då blir ja
glad men sen blir ja ledsen igen när ja vet att det inte äns blir kalmar ändån. Man
tänker lixom låter du bara stå här på mina egna fötter snart finns snart inte min
kropp inne i mej det är bara min kropp som är fylld av tårar. För ja blir så ledsen
när ja äns tänker på allt.. Vi bråkar om små saker som egentligen bara e löjligt.
Aja vetinte äns om vi snackar med varandra längre, typ bara två gånger i veckan
för det är inte samma tid osv. Hoppas du förstår när du läser denna texten och
inte missförstår det hela, och du vet vem du är. Va inte arg på mmej , saknar dig.